Text, bild Birgitta Hellström
Besöket började med att Lars Johansson berättade om sitt ursprung.
Han är tolfte generation till Gertrud från Finland som i slutet av 1500-talet
kom till Finnbo tillsammans med sina två söner Hans och Per. De kom från Savolax i östra
Finland.
Klubbekriget pågick1596-97. Det var nöd i östra rikshalvan. Namnen försvenskades vid
flytten. Gertrud fick sex skattefria år. Man bosatte sig högt för att undvika frosten. 20 000
finländare kom vid den här tiden. Man räknar med att var tionde svensk har finskt ursprung.
Flytten över havet skedde med Ålandsskutor. Man idkade svedjebruk och odlade råg.
Skogsområden brändes ned för att användas för sädesodling och bete.
Man plockade mycket bär. 1610 betalde Per skatt och lade grunden till en blandfäbod.
Männen som vandrade runt och byggde hus kallades yxfolket.
Victoria Törnqvist berättade sedan om fäbodlivet.
Finnbo låg långt borta för fäbodkullorna att vandra till.
Fäbodliv är verkligen kvinnokraft. Fäbodkullan vallade djuren och stickade. Man fick inte ”gå på
tomme”. Man tog till vara på skogens resurser. Männen var bannlysta. Det var ett självständigt
arbete. I byn gick man samma dag, den 10 juni, till fäbodarna. Var det en torsdag gick man inte,
för då buffrade trollen sina djur. Det var ett stort ansvar att ha hand om djuren. Ibland kom djuren
bort.
Man tog till vara på mjölken och gjorde ost, messmör och smör.
Getterna höll sig hemma på vallen. Nu har man Gps-sändare på djuren. Man kommunicerade
via kulning, näverlurar och horn. Det var så man skrämde rovdjur och meddelade sig med
varandra. På höstarna kunde korna bli svamptokiga. De åt en massa soppar. Mjölken kunde då
få en bismak.
I slutet på 1800-talet fanns det c 60 000 fäbodar, nu 10 000. I Dalarna finns det nu ett 30-tal aktiva
fäbodar.
Det var en härlig utflykt till skogssamekåtan.