Jila Mossaed på stadsbiblioteket i Falun.
Text- Bodil Nordström-Karydakis
Foto-Margareta Nilserud Enberg
Onsdagen den 5 oktober 2022 fick Falupubliken möta poeten, författaren, dramatikern och ledamoten av Svenska Akademien Jila Mossaed på stadsbiblioteket. Hon började med att berätta om sitt liv. Hon föddes i Teheran 1948 och växte upp i en icke-religiös familj. Fadern som var domare skrev också poesi. 16 år gammal publicerade hon sina första dikter i en tidskrift. När hon var 18 år gammal reste hon till sin syster i New York för en tid, men återvände till Teheran där hon studerade på universitetet och senare gifte sig och fick två barn. Hon arbetade också som manusförfattare på radio och TV.
När Khomeini tog över makten 1979 trodde hon och andra med henne att det var något övergående, men allteftersom åren gick förstod hon att hon inte hade någon framtid i Iran. Kriget mellan Iran och Irak påverkade henne också negativt. I samband med att hon 1986 gav ut sin första diktsamling skrevs hotfulla ord om henne, hon fick besök av moralpolisen och förhördes också. Hon förlorade jobbet på radio och TV.
Hon beslöt sig för att fly till Sverige med sina barn och hamnade i Värmland, först i en stuga i en by utanför Hagfors och sen i Hagfors. Där studerade hon svenska i 400 timmar för en lärare med stark lokal värmländsk dialekt, vilket försvårade studierna. I Hagfors fick hon ett beredskapsjobb på biblioteket och efter flytten till Karlstad arbetade hon på fritidshem. Hon reste också runt i Europa och USA och läste sina dikter för iranier i exil. Hon trodde hela tiden att hon skulle återvända till Iran och satte till exempel aldrig upp några gardiner i sin lägenhet och brydde sig inte om att packa upp vissa saker. Hon lärde sig svenska, men svarade på tilltal på engelska.
Efter hand förstod hon att Khomeinis regim skulle bli kvar och började läsa svensk litteratur flitigt. Hon insåg att hon nog aldrig skulle komma tillbaka till Iran. Hon bytte språk och började skriva på svenska, vilket hon beskrev som svårt och smärtsamt för henne vid 38 års ålder. Det persiska språket hade varit hennes verktyg som poet, men hon ville inte att någon skulle översätta hennes dikter från persiska till svenska. Hon använder ingen ordbok när hon skriver, ”bara min hjärna”. Dikterna på svenska är enligt henne starka men enklare än de på persiska.
Så småningom fick hon publicera sina dikter och dörrar öppnades för henne. 1997 kom den första diktsamlingen på svenska och nyligen kom den nionde ut. Hon har också skrivit två pjäser. Hon är översatt till grekiska, nederländska och franska. Nyligen fick hon ett franskt pris och i Frankrike presenteras hon som en poet från Sverige som skriver på svenska, vilket hon kommenterade särskilt.
I samband med att hon läste flera dikter ur sin senaste diktsamling Orden är försenade sade hon att hon inte har några optimistiska dikter och att ”jag är ingen optimistisk poet”. Hon sade vidare att hennes dikter är mörka och ”jag har inga glada dikter”. Hon läste också en dikt ur sin första diktsamling på svenska och en dikt på persiska.
Hon skriver fortfarande också på persiska och talar persiska med sina barn. Inga diktsamlingar av henne finns spridda i Iran nu, men man kan höra henne läsa dikter på persiska på Youtube.
Om arbetet i Svenska Akademien sade hon att det är både givande och spännande. Hon lär sig mycket av de äldre akademiledamöterna och nämnde särskilt samarbetet med Kjell Espmark som bestod av att läsa debutanter och diskutera dem. Den gångna sommaren läste hon tolv romaner och det faktum att hon nu måste läsa romaner, vilket hon inte gjorde tidigare så ofta då hon brukade föredra poesi och böcker om samtiden, har medfört att hon lär sig nya ord varje dag. Sin relation till svenska språket beskrev hon som att det är som att hon står utanför en bassäng med ord som hon försöker tillägna sig.
Programmet var ett samarrangemang mellan stadsbiblioteket, Dalarnas kvinnohistoriska förening och Studieförbundet Vuxenskolan och hade runt 75 åhörare.