57
Text och bild: Anna Hagland
Vi var ett 40-tal personer i föreläsningssalen på Dalarnas museum, flest kvinnor men några få män då Pia Höjeberg kom och berättade om barnmorskans historia från tradition till profession.
Pia, själv barnmorska , var den första som intresserade sig för barnmorskan och hennes historia. Den första boken om barnmorskan, Jordemor skrev Pia Höjeberg 1981. Därefter har ämnet blivit av intresse även för historiker och andra.
Rakt upp och ner utan bildvisningar och annat fångade Pia publiken direkt och vi naglades fast i historien som barnmorskan haft i trehundra år. En historia även om kvinnan och synen på den födande kvinnan och föreställningsvärld. Kvinnor födde sittande på en pall och enligt Pia så finns en sådan pall bevarad i Söderbärke hembygdsförenings ägor.
En kvinna skulle lida med ära vid en förlossning och en gift kvinna var gravid vartannat år på 1700-talet. Det var en ödets tro på hur barnafödandet skulle gå och vart tionde kvinna dog i barnsäng.
För att kunna bli en barnmorska skulle man vara gift, änka eller ha haft barn. Oftast gick arbetet i arv. Några böcker om förlossningar fanns inte utan kunskapen fanns hos kvinnorna. En kvinna som inte uppfyllde samhällets normer och var skambelagd kunde inte bli en barnmorska då det kunde föra över sjukdom till det nyfödda barnet. Den traditionella barnmorskan ska kunna be till gud, kunna flera böner och var mer eller mindre en sierska. Ett barn som föddes med sk segerhuva, bringade lycka och var en gång i tiden till och med en handelsvara.
När kvinnan föder barn är hon en hedning, en gränsperson som är oren. Barnet var även det orent och behövde döpas så snart det gick. Dog det innan det var döpt blev det osaligt. Däremot väntade många faror barnet vid färd till kyrkan, föreställningar om troll och bortbytingar en verklighet. Vid en förlossning skulle det vara varmt även för att hålla oknytt och troll borta från barnet. Ritualerna bidrog till att kanalisera rädslan. Många barn dog dock vid födelsen och det var då viktigt med sk nöddop. Eftersom prästen inte var välkommen in så fick barnmorskan tidigt rätten att döpa. För att hålla koll på antalet jordemödrar och de som hade den rätten så registrerades de av klockaren.
Det var viktigt att hålla koll på kvinnorna och att det var en skam att föda i lönn, vilket bidrog till att jordemödrarna ibland fick vara med i rätten och vittna. I Stockholm fick barnmorskorna ett skrå, där man bland annat skulle svära en barnmorskeed.
På 1600-talet så intresserade sig stadsläkaren Johan Van Hoorn i barnmorskefrågan då hans egen mor dör i barnsäng. Efter studier i förlossningar utomlands, ger han ut en handbok i ämnet. Att avbilda det kvinnliga könet var dock skamligt så på omslaget ser vi en sk Jerikoros. Det var dock inte alltid som jordegummorna släppte in honom. Det påbörjas då en utbildning i Stockholm, som anmärkningsvärt ett flertal kvinnor från Finland gick.De övergav hem och familj för studier i Stockholm i fyra år, för att bli bättre jordemödrar.
1711 kom Sveriges första barnmorskereglemente. 1756 kommer den första handboken, skriven av en barnmorska ut, Helena Malheims barnmorskelära. Pia berättar att den hittades på Riksarkivet för ett antal år sedan och den har idag tryckts upp som bok.
Under 1700-talet var det allt för många kvinnor som tog sitt liv då de väntade barn utom äktenskap. Gustaf III tog då tag i problemet och inrättade sk barnbördshus, där kvinnor kunde föda barn i lönn. Barnmorskan fick då också tystnadsplikt.
1829 får barnmorskan rätt att använda tången, innan var det omöjligt och hörde till männens värld då instrument och verktyg inte var ämnat för kvinnor. Detta kom att rädda många kvinnor. Fler instrument kom därefter att bli möjliga att använda för barnmorskan då barnmorskeutbildningar inrättades. Trots att det ibland behövdes användas på ett ohyggligt sätt för att kunna rädda kvinnan vid en svår förlossning. Den första barnmorskan i Sverige som använde tången var Anna Jonsdotter från Dala- Järna.
På 1800-talet härjade barnsängsfeber och man var väldigt noga med att tvätta allt i rummet inför förlossningar men man tvättade inte händerna före en förlossning utan efter en. När man sedan införde handhygien och tvättade sig före så dog även mindre antal kvinnor i barnsängsfeber. Föreställningen om kvinnans orenhet var stark in på 1800-talet.
1886 lades grunden till Svenska barnmorskeförbundet med ett möte, som hade samlat barnmorskor från hela landet i Stockholm där frågan om pension var en av de viktiga frågorna. Barnmorskor hade ingen pension och hamnade oftast på fattighuset efter sin livsgärning. De hade ingen hög status på 1800-talet, oftast var det bonddöttrar som blev det och även skambelagda kvinnor kunde bli det. Barnmorskeförbundet införde då regler, bl.a att man inte fick vara en ogift moder, genomgå en tvåårig utbildning samt så stred man för ett pensionssystem.1908 blev det obligatoriskt med en barnmorska i varje kommun.
Statusen och låg pension höll i sig länge. Kerstin Hesselgren, första riksdagskvinnan, tog upp frågan om barnmorskans lön 1922 i sitt första tal i riksdagen. På 1950-talet blev det krav på sjuksköterskeexamen innan man blev barnmorska och förlossningar började ske på sjukhus. 1975 fick vi rätt till abort i Sverige.
En mycket intressant föreläsning avslutades med reflektioner och frågor kring barnmorskan idag och om hur vi idag i Sverige har låg barn- mödrardödlighet men att en stigande trend är att allt fler väljer att föda med kejsarsnitt.