Text: Eva Lidèn
Foto: Margareta Nilserud Enberg och privata bilder.
Att passera ramarna för det kända.
Att röra sig inom nya, ännu obearbetade områden.
Det är, utan att det egentligen var avsikten från början, de två konstnärerna Anne Carlquist och Anna Fjällbäcks sätt att arbeta.
De slog sig ihop och startade textilverkstaden Regnbågen 1982.
Och materialet – ett av av våra mest omhuldade och älskade inom textilhantverket – blev garn.
Men det började inte så.
Det började med en stickmaskin och en idé om att göra barnkläder i bomullsgarn. För att göra stickningen roligare började Anne och Anna färga garnet i olika färger i samma härva, flammigt och prickigt. De sålde stickade barnmössor och tröjor men upptäckte att det var det mångfärgade och ”självmönstrande” garnet som efterfrågades.
Faktum blev att de genom att färga garn och sälja lyckades med något så ovanligt för konstnärer som att nästan leva av det de tillverkade.
Men Anna och Anne lämnade inte sitt experimenterande.
Vad kan garn användas till? Anne och Anna ställde sig väl egentligen inte den frågan.
_ Vi bara fortsatte att utifrån de garner vi färgade in utveckla olika produkter.
Det ledde till, förutom kläder med nya och ovanliga mönster, även smycken, skulpturer, inklädda stolar men även sådant som textilinklädda stolpar och så småningom även virkade och tufftade konstverk som mattor i olika konstellationer. Det var nya och banbrytande ting, en kombination av textila och vardagliga föremål.
En alldeles egen historia har deras ”slaktade” dalahäst från början av 90-talet, som de skapade i frustration efter att de refuserats med sitt nytänkande vid den årliga utställningen på den stora hemslöjdsutställningen på Liljevalcks konsthall -92..
_ De ville bara ha traditionella saker – dalahästar.
I ilskan bestämde sig Anne och Anna för att slakta dalahästen och förvandla den till isbjörnsfäll.
_ Vi arbetade snabbt, berättar de under ett föredrag på Dalarnas Museum, anordnat av Dalarnas kvinnohistoriska förening, Vuxenskolan och Dalarnas konstförening.
Det tufftade garnet klistrades på med vanligt textillim och rullades ihop för färd till utställningen. Och se – den kom med.
_ Den var så snabbt gjord, att limmet inte hunnit torka, så när vi vecklade upp den luktade den verkligen häst!
Mattan blev en succé och fabrikstillverkas fortfarande.
Garnfärgningen slutade Anne och Anna med först när de gick i pension.
_ Då hade vi tillverkat säkert 15-20 ton av det ekologiska bomullsgarn vi använde och som vi sålde via hemslöjdsföreningar och specialaffärer.
Idag säljs inte garnet längre. Kvar finns dock ett lager som Anne och Anna själva använder.
Fantasin när det gäller vad som kan tillverkas av garn verkar aldrig ta slut.
_ Det är själva hantverket, jobbet med garnerna som ger idéerna.
